Intervju med Carl Barr, pensionerad sjöman (uppgift 1)

 Det är fyra minusgrader och mina olämpligt höga skor halkar på kullerstenarna när jag tar mig ner i hamnen. Det underkylda regnet gör det till en riskfylld uppgift att borda den lilla husbåten där jag bestämt träff med 85-årige Carl Barr, en åldrig sjöbjörn, som har lovat berätta om sitt liv för familjesidorna. Efter att ha tackat ja till en plåtkopp kokkaffe sätter jag på bandspelaren.

 

 I – Är du inte trött på havet och båtar? När ska du gå i land?

 

B –Jag har bott på en båt sedan jag var fjorton år gammal så för mig gungar det när jag är i land. Jag lämnar inte skutan, då får de sänka både mig och henne!

Carl Barr 1938. Fotot taget precis innan han mönstrar på trålaren Solweig.

 

 I – Fjorton år! Oj! Hur gick det till?

B – Morsan och farsan hade åtta munnar att mätta och jag fick välja mellan sjön eller att bli dräng. Och vem vill inte se världen? Äventyr förstår du!

 

 I – Kommer du ihåg din första resa?

 B –”Åff cårs”! Jag tog hyra som mässpojke på trålaren Solweig som gick på Bergen. Men jag fick nog av kocken i Aberdeen och mönstrade på en större båt: Aileen Allannah. Där fick jag skyffla kol så att det rök ur öronen. Eftersom jag var yngst fick jag börja med skitjobbet. Som trimmer står du tolv timmar i en kolbox och skyfflar koks till eldaren. Men det var en rolig tid ändå, man fick ju kompisar där, i kolboxarna. Och du vet, chiefen var bra så vi höll alltid steamen på toppen!

 

Carl skyfflar kol på Aileen Alannah 1939.

 

 I – Men oj vad det verkar jobbigt. Hur länge stod du ut?

 B – I ett år. 1938 lämnade jag Aileen i Newcastle. Jag hade hört att man kunde få bra betalt på de stora ångarna från Stevenson Line. Jag mönstrade på Bermudas. Det var en båt det, flicka lilla, femtusen ton! Men besättningen, vilka klåpare. Vi eldare hamnade i slagsmål med rorgängarna. De hamnade på fel kurs hela tiden och eftersom båten var så stor fick vi skyffla i tredubbla skift för att hinna med. Till slut fick jag nog, hade gått ner femton kilo av bara farten, tunn som ett rakblad. Jag mönstrade av i Valencia med gott om kulor.

 

 I – Familj, har du hunnit med det?

 B – Det beror på vad du menar. Damer har det varit gott om. Men jag har inte velat hålla mig till en enda. Jag har en dotter i Valencia och en son i Marseille. Men det är många år sedan vi sågs.

 

 I – Har du aldrig ångrat ditt yrkesval?

 B – Jo, en gång när jag var nära att bli levande kokt.

 

Steamern Bordeaux i storm på Biscaya.

 

 I – Kokt? Men hur gick det till?

 

 B – Det var på en gammal skorv i Bordeaux. Jag hade precis skurat rent ångpannan, utmattad som jag var somnade jag i kitteln. Jag vaknade av att vatten strömmade in över mig som en syndaflod. Samtidigt hörde jag hur de eldade där under. Nu är det slut för gamle Charlie tänkte jag och började läsa Fader vår. Men min tid var inte kommen. Jag fick en chans till tack vare att donkeymannen (klicka, scrolla ner och läs vad donkeyman är), en gammal skotte, saknade sin hacka som han hade glömt kvar nere i pannan.

 

 I- Vilken tur! Utan honom hade du inte suttit här idag.